Bakgrund vänster Bakgrund höger
Meny
Pilgrim - Halva befolkningen på vandring

Halva befolkningen på vandring

Foto: Christian Grässer

Året är 1496 och hela Europa kryllar av pilgrimer. Till och med här uppe i Norden räknar man med att bortåt 50 procent av befolkningen någon gång ger sig av på pilgrimsfärd – för att göra bot för någon synd som begåtts eller i hopp om ett mirakel vid någon helig plats. Men just 1496 – den 12 maj om vi ska vara noga – föds en liten gosse på Lindholmens gård som kom att betyda slutet på pilgrimsvandrandet i Sverige.

Visserligen hävdar invånarna i Östra Ryd att det var på Rydboholm han föddes – men än så länge står det oavgjort mellan oss och dem.

Det är förstås Gustav Vasa vi talar om, han som under reformationen tog makten över både kyrkan och Sverige som nation. När Gustav Vasa kom till makten satte han stopp för pilgrimsvandrandet. Han ville ha kontroll över sina undersåtar och tyckte att de skulle hålla sig hemma och arbeta istället för att ränna ute på vägarna. Men i vår tid har varken staten eller kyrkan den sortens makt över oss. Och efter nästan 500 år har pilgrimsvandrandet kommit tillbaka med full kraft, fast på ett lite annorlunda sätt! Pilgrimsvandring har blivit en folkrörelse igen, både i Sverige och i resten av Europa.

Nu går vi  för att bota vår stress, för att förstå våra rötter – och för att känna förundran över spåren av människors tro och liv som finns överallt i just den här unika bygden och naturen. Natur, kultur och andlighet – det är tre aspekter som kommer att prägla vår vandring.

Landskapet har inlandsisen varit med och format åt oss för tiotusentals år sedan. Våra förmödrar och förfäder har trampat upp vägarna och lämnat spår och meddelanden efter sig som det är upp till oss att tolka och tyda. Och så har vi, var och en, fått vår speciella stund på jorden då vi får uppleva allt detta. Visst finns det anledning för oss moderna pilgrimer att känna både förundran, tacksamhet och vördnad inför en så märkvärdig gåva?

Tusenåriga lämningar

På gårdarna runt omkring oss, på Granby, Snåttsta och Borresta, bodde familjerna som ristade runorna.  I området hade det redan då bott människor i ett par tusen år.  Marken är full med lämningar från järnåldern.  Landskapet är säreget och stenigt med berghällar och enbuskar. Bebyggelsen har samlats på bergsknallar och morän-
täckta höjder. För att området ska ha varit torrt för tusen år sedan krävs en höjd på minst fem meter över havet med dagens mått mätt. Runt gårdarna har djur betat och i lerjorden har odlingarna skett.

Nu dyker vi ner i 1000-talet. Landet är ännu inte enat, kungen har inget maktmonopol i stället är det stormän som härskar. Långhundraleden, vattenleden som förband Uppsala med Östersjön, ligger i närheten. Vallentunaborna är beresta. Vi vet att Ulf i Borresta gjorde tre resor till England och gäldade, d v s uppbar skatt – eller hotade att plundra dem som inte betalade.  Båtarna gick inte bara västerut, utan också österut. I Bysans var skandinaverna lego-
soldater, de har till och med lämnat runor efter sig i den mäktiga Hagia Sofia katedralen i Konstantinopel.

Kanske var det något som hände när de råbarkade vikningarna kom in i katedralen, såg guldet, hörde den mäktiga sången som ekade under valven. De verkar i alla fall ha varit förtrogna med psaltar-
psalmerna och den kristna tron, långt innan det fanns vare sig kyrkor eller ens en tillstymmelse till svenska bibelöversättningar.

De hade säkert också varit i Danmark. Det var där som Danmarks kung Harald Blåtand lät rista den så kallade Jellingestenen. På den berättade han att han kristnat vårt broderfolk. Vallentunaborna åkte hem och gjorde likadant. Just här i den här trakten var det särskilt modernt att rista runstenar.  Det finns 170 runstenar i Vallentuna och nya tillkommer alltjämt, gömda, bortglömda i tusen år hittas de inbyggda i byggnader, nedplöjda i åkrar eller inkastade i någon stenhög.  Några är sönderslagna och runorna hårt medfarna av slitage. De flesta är fullt tydbara. Runstenarna förmedlar ett budskap, berättar om släktskap, makt och ägande, många av stenarna innehåller också böner. En vädjan till Gud och Guds moder om hjälp för avlidnas ande och själ.

Det hade hänt något revolutionerande i bygden. Ett hopp om att det fanns något bortom Ragnarök – jordens förintelse.  Hoppet om återseende och tron på en nådefull Gud hade börjat spira. 

Det finns mycket som förbinder oss med 1000-talets Vallentunabor, sorg över en förälder, en livskamrat, ett barn som dött. Tvist om makt och ägande.

Stenarna berättar också om flera pilgrimsresor som gjordes vid den här tiden. I grannkommunen Täby finns en runsten där vi kan läsa om Östen, Estrids man, som reste till Jerusalem. Vi är inte ensamma om att ge oss ut på vandring och söka efter tillvarons mening. Samma behov, samma frågor, samma längtan har burits av personer just här för tusen år sedan.

Källa: Gustavson, Helmer.1991. Runstenar i Vallentuna. Cewe förlaget

Eva Cronsioe
Pilgrimskaplan samt samordnare för ideella krafter.
​Tfn: 08-511 862 38

Vallentuna församling | Kyrkvägen 4 | 186 30 Vallentuna | 08-511 862 00 | vallentuna.forsamling@svenskakyrkan.se

Interna dokument
Vallentuna församling
Kyrkvägen 4, 186 30 Vallentuna
08-511 862 00
vallentuna.forsamling@svenskakyrkan.se

Interna dokument